Meganörd

Jo, så att... planen var att gå ut på en hurtfrisk promenad idag. Det slutade med att jag istället träffade Linda i stan för kaffe och antikvariatbesök. Jag hittade ett par fynd.

  

The Ballad of the Sad Café (vem kan motstå en sån titel?), en novellsamling av den amerikanska författaren Carson McCullers som för mig är rätt obekant.

Den första Potter-boken på engelska. Jag har bara några av de sista böckerna i min ägo även om hela serien finns hemma hos mina föräldrar, och vad är väl en läsande människa utan en egen Potter-serie?

Inget, I tell you. Inget.

Förutom det har jag spelat lite piano. Upptäckt att jag fortfarande minns vissa stycken, de sitter i fingrarna. Jag har alltid varit urusel på att läsa noter, jag måste beta av dem en efter en och sen lära mig allt utantill, det är det enda som fungerar. Och igår när jag förklarade för L hur jag hade som projekt att lära mig Erik Saties "Gnossiennes I" som någotslags kreativt avbrott medan jag pluggade neuropsykologi inför studentskrivningarna upplevde jag en stund av total klarsyn. Jag är en meganörd.

All them books

Har egentligen bara en sak att säga just nu: The Goldfinch! Sällan har väl en bok hypats så mycket i förväg. Men Donna Tartt som har skrivit den hyllade romanen The Secret History och The Little Friend skriver ungefär en roman vart tionde år, så det är inte så konstigt att förväntningarna har varit höga. Så här 200 sidor in i The Goldfinch kan jag säga att den hittills är min Tartt-favorit. Och se så fin den är!

I övrigt har jag börjat recensera lite igen, för några veckor sen skrev jag om Robert Åsbackas senaste bok i Ny Tid, den recensionen hittar du här, och nu i helgen var det dags för Kaj Hedmans senaste diktsamling, den recensionen hittar du här. Det har verkligen tagit sin tid att hitta tillbaka till recensionslusten, men nu är den här. Jag får bara försöka välja uppdrag lite noggrannare så inte all min lediga tid plötsligt går åt att frilansa.

Nu ska jag strax ta fram min fryspizza ur ugnen (ja, det är faktiskt okej med halvfabrikat när man har cyklat till jobbet i halvstorm klockan fyra på natten, sådeså!) och läsa lite mera Tartt. Mmmmm.

Upp

Ut ur livbåten, upp i luften, idag är jag lätt. 

Det regnar inte ute just nu, någon lägger ibland en hand på mitt knä, jag har köpt en ny kalender, på söndag får jag (nästan) en till timme på morgonen.

Det gör ingenting att jag jobbar helg just nu, inte ens fastän det är höstlov. Det gör ingenting alls.

En livbåt

Tänker mycket på trygghet nu, trygghet i olika former. Ekonomisk trygghet. Att ha människor runt sig som man känner sig trygg med. Att vara trygg i sig själv. Och jag läste en bok, Livbåten av Charlotte Rogan. Den handlar om ett trettiotal människor vid tiden för utbrottet av första världskriget som räddat sig ner i en livbåt från ett förlist fartyg. Det är en snabbläst men mustig roman. Definitivt inte en "psykologisk thriller" som det står i baksidestexten, i alla fall inte om ni frågar mig (lite räddhågsen marknadsföring där Bookmark förlag!). Så här skriver Rogan om hur huvudpersonen Grace och hennes väninna reagerade på skotten i Sarajevo:

Penelope och jag sa sinsemellan att det kändes som om världen blev allt större och farligare, med länder vi aldrig hade hört talas om som drog in oss i sina angelägenheter. När jag skriver det här vet jag å andra sidan att en värld som krymper in i sig själv till dess att den inte är mer än en liten träflisa, är lika farlig, och jag tillbringade många timmar i livbåten med att undra om det fanns en optimal storlek för världen -  en uppsättning lagom stora proportioner som bildade ett jämviktsläge dör saker och ting inte skulle koka över och där jag skulle vara trygg.

Det är en intressant tanke, att det skulle kunna finnas en optimal storlek för världen. Jag tror att den optimala storleken för min värld just nu är väldigt liten. 

Hursomhelst. Läs boken, den är väldigt bra. Den svenska översättningen gjord av Helen Ljungmark är också fenomenal, funkade bra att för en gångs skull inte läsa på originalspråk.

   

Lika?

Har ni tänkt på att Niklas Källner är rätt lik en tibetansk räv?

Och det är alltså ingen förolämpning. Tibetanska rävar är coola. Men det kan också vara så att det egentligen är Niklas som klär ut sig till räv, det skulle i alla fall förklara mina misstankar.

Veckan

Har varit någon annanstans i tankarna hela veckan. Fått punktering, spräckt en kjol, kommit för sent till jobbet. Kanske projicerat rädslor som finns där inuti på sånt som finns där utanför, på allt äckel i världen. Samtidigt varit ganska nöjd med dagarna även om jag har varit lite tankspridd, lite gråzon i huvudet.

Idag: Alice Munro! Jag och kollega T stod med bultande hjärtan vid datorskärmen och var så sjuttons nervösa, brast ut i glädjehojtanden, plockade fram våra exemplar av Too Much Happiness och Dear Life med darrande händer.

"Titta på mina händer!"

"Se, mina också!"

Läste ut Belinda Bauers Rubbernecker, gillar henne skarpt. Har förutom den än så länge bara läst Blacklands och halva Darkside (var tvungen att returnera till bibban innan semestern, men tyckte också den kändes lite förutsägbar), men jag tycker om den krypande stämningen. Bra karaktärer också, och bra men inte krångligt språk. 

Men så kan det också sippra ut, det där andra. Att jag på riktigt blir arg när en kund härmar mig när jag säger att vi int har en bok hen efterfrågar. "Int. Hehe."

Man ba JA, INT! Håll käften eller så härmar jag dig tillbaka.

Världen

Har sett råttan Attan igen. Den stod och försökte skrapa ur en plastbägare som nog hade innehållit en smoothie. Jag tror jag vet var den bor nu. Eller, bor råttor någonstans? Det är i alla fall i samma område där det också bor kaniner, änder och en hemlös. Undrar om djuren tänker att de har hem? Undrar om den hemlöse mannen också har koll på djuren som nog har det bättre ställt än honom?

 

En natt låg han i sin sovsäck under sin lyktstolpe och löste korsord. Men då var det fortfarande varmt ute.

 

Precis som Ellen har jag haft svårt att veta hur jag ska tänka på världen den här veckan.  

Sus och dus

Vad har egentligen hänt med musiken? Musiken jag brukar hitta genom att snorkla bland musikbloggar, djuphavsdyka ner i årsbästalistor. Den enda nya musik jag lyssnar på för tillfället kommer från annat håll och på ett lite passivt sätt, jag frågar vem är det här, det är bra och får ett svar som jag inte alls minns. 

Jag var i alla fall på en spelning i onsdags med Brooklynbandet Small Black, de var rätt bra. Men detta eviga öronproppsdilemma. Det stänger ute så mycket ljud. Det känns inte som att man är på plats och det är så himla tråkigt. Men eftersom jag har stressrelaterad tinnitus i mitt vänstra öra - ett litet pip som (numera väldigt sällan) dyker upp när jag ska gå och lägga mig, men bara om jag känner mig riktigt stressad - och dessutom ibland pulserande tinnitus, också väldigt sällan, (som jag precis lärde mig att det heter) som gör att man liksom hör blodet pulsera i ytterörat  i högra örat är det dock en dum idé att inte använda propparna. Fast man borde köpa såna där riktigt bra varianter. Tänker det varje gång, och sen glömmer jag det tills jag står där och klämmer in skumgummipropparna.

Vilken tur förresten att det finns andra djurexperter på internätet förresten, som Linnea till exempel. Ska fråga henne nästa gång jag tror mig se ett lejon. 

Slapp fredagsförmiddag, strax dags för jobbet. Konstigt att jag nästan alltid ändå har fredagskänsla även då jag jobbar. 

Känner mig som Bert. Hej svej leverpastej och så vidare.

Djurexpert?

Så kom dagen då jag såg något runt och mjukt i skogen och min första reaktion var att jag stod och betraktade ett liggande lejon. Följande tanke var att det var två stora stenar som såg ut som ett liggande lejon. 

Det var innan jag förstod att jag tittade på en älg. 

Och jag som tänker på mig själv som värsta djurexperten, nu blir jag tvungen att revidera min självbild. Fast samtidigt var det jag som upptäckte älgen, trots lejondebaklet, det var också jag som såg både rådjuret som stod och spejade på oss uppe på ett berg och fladdermössen som kretsade ovanför oss när vi cyklade hem i mörkret. 

I övrigt kan jag rekommendera den, skogen alltså. Fixa en matlåda och ge sig ut i oktobersolen, sätta sig på en sten och äta middag. Och kanske se en älg om man har tur.

Vad som pågår

Igår var jag så ofantligt trött efter öppningspasset att jag nästan somnade på cykeln. Idag äter jag frukost länge, skriver recension, klipper naglarna. Planerar skogspromenad, läser bloggar.

I min andrahandslägenhet bor det (igen) en nyinflyttad, det har bott folk i mitt extrarum i omgångar, oftast män från andra länder med barn i Göteborg (lustigt, jag vet), nu en kompis till en kompis. Det är trevligt. Det är dumt att bo så stort som jag bor i tider av bostadsbrist, det är dumt att betala en hel hyra för ett utrymme man aldrig använder. 

Kombinationen ny kombo och att jag precis klippte naglarna får mig att tänka på en lista som min småkusin Lotta visade mig för tusen år sen, den gick ut på olika saker man kunde göra för att irritera den man delar rum/lägenhet med (tror det var riktat till collegestudenter som delar rum). Det här är ingenting jag planerar eftersom jag gillar min kombo, men någon annan kanske behöver lite knep. Ett av tipsen var hursomhelst att man skulle samla sina nedklippta naglar i en påse och sen äta dem som snacks.

Huj.

Och med den bilden lämnar jag eder.